Jag tänker på män, män och samtalsterapi.


De jag oftast träffar i samtal är kvinnor. Jag tänker och tror att män har samma behov på insidan men har blivit präglade och lärda att förhålla sig till insidan på ett annat sätt än vi kvinnor. Men män har samma känslor som kvinnor, dras med samma tankar, samma problem, samma typ av skav i relationer, samma tankar om sig själv. Jag undrar också hur män pratar med varandra om insidan, hur saker känns, på riktigt. Om det vet jag inte så mycket. Jag vet att min egen man har någon enstaka nära vän, i ett stort närverk av vänner, som jag vet att han delar saker med. Det känns så bra för mig att veta att han har någon annan än mig att lämna tankar och känslor med som lyssnar och bara finns där.
Nu har jag glädjande fått en förfrågan om samtal från en man, det var ett tag sedan så det ser jag fram mot med glädje och ödmjukhet.
Vad tänker du om män och samtalsterapi? Varför verkar insteget till samtalsterapi längre för män än kvinnor?